Vet ni vad jag tycker fruktansvärt illa om? Människor som alltid, till varje pris, säger vad dom tycker, för att dom bara äääär sådana.
Ni vet människor som liksom är stolta över det också. Som alltid gapar högst med en sådandär översittarton
"Jag säger alltid vad jag tycker även om det svider. Jag bara ääär sån. Gillar människor inte det kan dom dra!"
Som om det vore något modigt och beundransvärt att såra folk med SINA personliga sanningar till höger och vänster. För det är ju faktiskt så, det är deras sanning och inte alla andras.
Och just det där att dom bara äääär såna. Som om dom föddes med det i ryggraden och nu inte kan dra igen dragkedjan för munnen så fort det är en groda påväg ut. Dom är ju faktiskt bara sådana, det går liksom inte att göra något åt. Och i och med att dom bara ääär sådana, så ska folk ha överseende med deras plumpa citat för dom kan liksom inte rå för att dom måste propsa på folk sina egna sanningar.
Bullshit..
Nej usch, att skylla på det där, det är fegt.
Jag har världens eldigaste humör. Som en italienare typ. Eller spanjor. Alltid haft. Jag
ääär bara sån. Men jag försöker lägga band på det och jag har ingen rätt att flyga ut mot människor bara för att jag råkar vara sådan.
Jag tycker också att man ska säga sanningen. MEN, det finns hundra olika SNÄLLA sätt att säga sanningar på. Och min sanning behöver inte alls vara din sanning.
Det finns stunder när man måste säga som det är, även om den sårar. Men dit hör inte att den och den tex har en ful tröja, är konstig, går fult, är töntig, lagar äcklig mat, osv. Det är DIN sanning, och dessutom till ingen nytta.
Det finns något som heter självinsikt som vissa skulle behöva få injicerade en rejäl dos av.
