Jag hatar att vara så trött och orkeslös. Det enda som håller mig uppe, är tanken på att jag blir piggare snart. Men "snart" känns just nu extremt långt bort.
Och vetskapen om att jag kommer må mycket sämre än såhär innan det vänder känns otäck.
Jag hatar denna rädsla som åker som en berg o dalbana i kroppen. Hjärtat slår som en hammare och det är som att kroppen regriderat till något fornnordisk stadie där den hela tiden är inställd på att se ett monster bakom axeln och fly. Springa jättefort.
Jag vill mer än någonsin orka saker, vara frisk, göra sådant som alla andra gör. Vilja skratta.
Det kommer. Jag måste bara blunda några veckor först. Sedan kommer det nog.
svänger förbi idag också , och lämnar lite styrka . Tänker på dig !
SvaraRadera