Om jag ändå kunde..

Åhh.. jag är så gitarrsugen. Vill sitta och plinka och nynna för Nellie så att hon måste hålla för sina stora öron tillslut.

Vaknade imorse med halvångest. Vet inte riktigt varför.. Kände mig nervös och nästan ledsen. Kanske berodde det på mardrömmen jag hade inatt. Är inne i världens drömma mardrömmar-period just nu.

Ibland känns det som att jag står still medan världen snurrar. Jag gillar inte det. Jag gillar inte känslan av att stå och trampa på samma ställe.

Har insett att jag kräver sådan intensitet i allt. Kärlek, jobb, intressen, ja allt.

Allt ska vara intensivt, aldrig medelmåttigt inte en sekund, och allt ska hända NU.

Det är ingen bra egenskap. Ingen orkar vara intensiv i allt. Utom jag då tydligen. Men det tar ju på mina krafter också. Känslomänniska..

Måste nog tagga ned lite.

Fast emellanåt får jag sånadär ryck där jag skiter i, orkar inte bry mig, det får vara som det är. Önskar att jag fick dom ännu oftare.

Eller nej, det gör jag inte för jag får ju saker gjorda med min intensivitet också.

Men en sak jag önskar på riktigt är att jag vore mindre känslomänniska. Det är jobbigt att alltid vara JÄTTEglad eller JÄTTEdeppig eller JÄTTEtrött eller JÄTTErastlös eller JÄTTEpratglad.

Jag skulle ibland vilja tona ned mig själv, liksom plana ut det lite och inte tänka och fundera så mycket.
Jag tänker och känner för mycket. Är avundsjuk på de som bara kan stänga av. Så vill jag också kunna göra. Men bara ibland.